Hello..
Sitter här ensam i min lägenhet och laddar ur. Har ingen energi till något utan vill bara göra just INGENTING… Jag kom hem från Skellefteå i förmiddags och det vart en otroligt lyckad tävling. Det här är det mäktigaste som hänt armbrytarvärlden på damsidan någonsin, det var verkligen värdsklass. Som sagt – 3 lag med 3 tävlanden i varje – Sverige, Öst & Litauen. Alla mötte alla bäst av 3 (höger, vänster, höger) förutom i det egna laget och för varje vunnen match fick laget/den som vann matchen, en poäng.
Jag fick min värsta mardröm som första match, min största konkurrent från Ryssland, vi möts alltid i finalen på EM och VM och vi vinner varannan gång… Det är extremt små marginaler som gör att hon respektive jag förlorar.. Alltså, lika väl som hon vinner kan jag vinna, och tvärtom. Otroligt jävla påfrestande och ångestframkallande, framförallt mentalt. Om jag hade fått välja hade jag velat möta henne senare i tävlingen då jag brukar behöva tid för att ”komma igång” men nu vart det som det var. Jag vann första men förlorade dom två andra matcherna. Ingen bra start för Sverige. Fia och Heidi, mina teamkollegor, gick det inte heller bra för och vi låg sist i tävlingen under första perioden. Vi samlade oss och peppade varandra, vi ville så gärna vinna och visste att vi kunde… Och från och med då, halvvägs igenom tävlingen så började vi vinna… och vinna.. och vinna.. Match efter match. Och segern var vår! Team Sweden vann!
För mig är detta jättemäktigt! Och jag låg tillochmed på andra plats efter världens bästa Egle Vaitkute (Bästa armbryterskan i världen oavsett viktklass), men i semifinalen så förlorade jag 2 (men vann 1) match mot min ryska som jag nämnde ovan. Jag VET att jag kunde ha vunnit över henne, men denna dag hade hon turen. Jag slutade som 3a på världens största tävling bland de starkaste kvinnorna i hela världen oavsett viktklass. Det är stort!
Har ont i hela kroppen… det är intressant med tävling och träning, att inte ens under de hårdaste träningspassen som jag någonsin kan tänka mig, blir jag såhär sliten som efter en tävling. Kroppen känns helt paj. Och huvudet också… Jag är glad att jag lärt mig acceptera att det är så här det fungerar! Förr i tiden kunde jag gå till gymmet direkt efter en tävling bara ”för att jag måste”, nån typ av tvångstanke.. Men inte längre..
Dessutom har jag ju arbetsintervju imorgon.. Så jag ska behöva vara nervös och spänd för det också.. Fyfan vad jag hoppas att det går bra. Även fast man vet att man vill detta så blir man ju osäker på sig själv, detta med PT är ju ändå ett nytt område för mig i MITT LIV.. Och ingen är väl ett proffs i från början?
Vi hörs..

Sverige – bästa armbrytarnationen i världen på damsidan!

Alla lag!

Photo: Roine Sandlén, Norran